dynamiskdetalj

Samma rotlöshet, tomhet och lugna kaosartade tillstånd som för tre år sedan, fast nu med tidspress och ångest. Jobba? KI? KTH? + dans såklart ;P När är bästa tillfället att bege sig ut i arbetslivet? Innan, under eller efter högskolan? eller en blandning?

Kärleksäventyr eller stabilt förhållande som göra att jag kan fokusera på mig själv?

Det är alltid när något älskat försvinner, som man inser att man älskar det. 

Min pojkvän är i Mora nu och jag saknar honom. Innan han åkte sökte jag ensamhet. Nu längtar jag tills han kommer hem.

Det spelar ingen roll att ett förhållande inte är en saga, man har iallafall någon att dela tiden med. Tid kan vara mycket ensamt och osäkert om man inte har någon där.

<3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3     <3       

                             

        

Dansen kom in i mitt liv av en slump för ca 9 år sedan. Nu är dansen mitt konstverk jag försöker skulptera till perfektion. Perfektion finns inte, och just därför är det väl naturligt att sträva efter. Livet kan tyckas vara kaos inom många områden, så man får göra det bästa av det man har. Vad ska man annars göra? Ge upp? Tanken har frestat många gånger, periodvis blivit införlivad, lyckligtvis isolerad för tillfället. Jag vill uppnå harmoni. Det är det enda som liknar perfektion och fungerar i verkligheten.

Älska dans som konstform. Älska dans som energi. Älska dans som terapi.

Älska dans som du åtrår kärlek.

Älska andningen. Älska dynamiken. Älska känslan.

Älska mystiken och detaljerna. Älska styrkan och kontrollen. Älskar dansen, det gör jag.

Mitt liv består av dans, skolan (trean i gymnasiet), vänner och min pojkvän. Mitt ambivalenta sinne tar även rätt så stor plats.

Ni får tåla personliga inlägg, eftersom det är därför jag skriver överhuvudtaget ;P.

Ibland vill jag fly. Kapa alla relationsband och isolera mig. Då blir jag osårbar. Du rinner ändå iväg från mig och är snart borta. Flykt är min natur, rotat, du spelar egentligen ingen roll.

Ibland gör du mig så ledsen. Jag vet inte om du vet det. Tyvärr så har jag alltid vetat att verkligheten inte stämmer, men bara ignorerat det faktumet. Jag vet att du inte kan älska mig, det skulle inte jag heller. Jag älskar dig, så säger du. Men du gör det bara för att du inte vill att det ska ta slut. Du behöver inte älska mig. Jag vill inte bli lurad. Allt är en illusion, tillfälligt. I bakhuvudet gror sanningen och någon dag kommer illusionen explodera. Tills dess blir jag gång på gång besviken, när små ledtrådar till sanningen uppenbarar sig. Du gör mig ledsen, bara för att jag vet sanningen.  

Idag har blivit ett undantag, som så många gånger tidigare. Invented and designed by me. To release pressure I create a state of chaos, safety. When life becomes too occupied I break and cut all strings. Tomorrow I will deal with the consequences.